2012-10-21

Försvarsberedningens öden och äventyr (del 1)


(Rättelse 121028 - Det var inte Försvarsberedningen som besökte Moskva, utan de riksdagsledamöter som ingår i just den parlamentariska församlingen som det berättas om nedan. Försvarsberedningen besöker istället Moskva i morgon 29/10 till den 31/10. Jag beklagar misstaget, och frågan är nu vad inlägget ska döpas om till. - Rättelse slut)


Veckan som gått har bjudit på tre större intressanta försvarspolitiska händelser.

I går kröntes veckan med Ekots lördagsintervju med försvarsminister Karin Enström. Denna intervju kommer inte bli ihågkommen för svaren, utan för den slagsida som annars skicklige Thomas Ramberg gav åt planerna på att medverka i uppförandet av en anläggning för renovering av vapen i Saudiarabien. Det innebar att det blev alldeles för lite tid till frågor om tillståndet och utvecklingsmöjligheterna för den svenska förmågan att genomföra väpnad strid.

Som tur är har å andra sidan Hallandsposten i en serie ledare under veckan uppmärksammat försvars- och säkerhetspolitiken. Denna serie avslutades i går ett alster om säkerhetspolitik. Ett väldigt bra initiativ som innebär att Svenska Dagbladets Claes Arvidsson får sällskap i att diskutera dessa politikområden i det offentliga rummet. Denne har tillsammans med Aftonbladets Anders Lindberg tagit ett stort ansvar de senaste åren för att hålla debatten levande.

Och levande kommer den att hållas. I veckan var det dags för den nya Försvarsberedningens första studieresa. Beredningen styrde kosan direkt till Moskva, vilket symtomatiskt inte varit föremål för något större intresse på nyhetsplats. 

Tack vare beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), så kan den vanliga medborgaren skaffa sig en uppfattning om resan genom att följa henne på Twitter. Här kan vi bland annat läsa om hur Cecilia Widegren uppfattar att Ryssland vill bedriva samarbete med oss på sina villkor.

Ett ryskt budskap till den svenska delegationen tycks ha varit en rysk omorientering österut. Här krävs det att vi öser ur en av bästa tillgångarna som västvärlden har, nämligen förmågan till kritiskt tänkande.

Parallellt med det svenska besöket fanns NATO:s parlamentariska församling i stan. Där var det ryska budskapet kärvt. Vice premiärminister Rogozin resonerade högt kring planerna på NATO:s robotförsvar. Om ni framhärdar kommer det att resultera i en militarisering av Europa var det raka budskapet till de finanskriströtta gästerna. På så sätt försöker den ryska ledningen att med tal om kapprustning underminera det politiska stödet för utbyggandet av robotförsvaret, bland annat med avancerade robotenheter i Polen från 2018. Turerna kring detta är en av de viktigaste faktorerna för utformningen av vår framtida försvarspolitik.

I sammanhanget är det värt att notera att vi numera inte har ett fungerande avtal mellan väst och Ryssland när det gäller konventionella styrkor i Europa. I förra Försvarsberedningens rapport från 2007 slog denna fast på sidan 14 att CFE-avtalet (Conventional Forces Europe) är centralt för europeisk säkerhet. Samma år slutade Ryssland att följa avtalet och förra året bestämde sig USA för samma sak visavi Ryssland.

Förhandlingar om ett nytt avtal går knackigt. Ett fungerande avtal är viktigt av flera skäl. Transparensen i avtalet är viktigt som förtroendeskapande åtgärd. Det är också väldigt svårt att gå vidare i förhandlingar om de taktiska kärnvapen som finns. Som exempel kan nämnas det ryska Iskandersystemet som med stridsdelar kan föras fram till Kaliningrad.

Om inget händer med CFE till det årliga informationsutbytet i december, så torde slutsatsen bli att det har uppstått sprickor i en hörnpelare av vår säkerhet.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet